SM-silver

Mar
2014
20

postad av i Livsstil

Inga kommentarer

Oj oj oj, vem hade trott att det skulle gå så här?! Inte jag i alla fall om jag ska vara helt ärlig. Mina tankar kring SM var att jag skulle delta, se det som en ”vanlig” tävling och en erfarenhet att ha med mig in i framtiden. Gissning kring min egna placering var att jag skulle hamna någonstans i mitten av alla tävlande. Jag tänkte känna mig nöjd med att vara med och inte bli allt för nervös…

Förra helgen i Bollnäs blev till en otroligt fin och rolig tillställning och erfarenhet. Många kända ansikten gjorde helgen extra rolig. Människor jag lärt känna från övriga delar av landet under mitt år som nybörjarskytt. Trevliga människor, pratsamma människor, tysta människor, blyga människor, framfusiga människor, roliga människor, ödmjuka människor, kaxiga människor… En väldig blandning. Alla olika men i en perfekt kombination som gjorde helgen till en härlig upplevelse.

Sammanlagt var ca 350 skyttar på plats i den stora hallen under tävlingsdagarna. Plus alla andra som närvarade så som familjemedlemmar, funktionärer och arrangörer som skapade ett perfekt arrangemang och ett mycket bra organiserat inomhus-SM.

 

fältet

 

SM -Svenska Mästerskap… För ett år sedan hade jag ingen som helst aning om att jag skulle stå på skjutlinjen och delta i SM. Men så blev det alltså.

Det har faktiskt gått ganska bra att skjuta på slutet. Jag har, med hjälp av andra erfarna skyttar och instruktörer, hittat min egna stil som uppenbarligen fungerar ganska bra. Det som däremot INTE har fungerat så bra de sista månaderna är när jag klivit in i en lokal där jag förväntas TÄVLA…då har nerverna satt sig på tvären och fått mitt skytte av bli en bra bit sämre än vad det egentligen är. Att tävla har alltså varit lite läskigt och förenat med mindre bra poäng i protokollet. Det var min sanning fram till jag kom på att jag kunde sätta stopp för det själv, byta tanke och därmed sanning.

Huvudet och tankarna har mycket att säga till om. Därför hade jag inför SM jobbat en del med positiva tankar (som är så lätt annars). Jag tror ju fortfarande på att jag får det jag tänker så varför skulle det inte fungera även här? Jag hade inte satt upp något mål eller speciell tanke kring resultatet men däremot för hur jag ville att det skulle kännas att sikta och sätta pilarna 18 meter längre fram.

Jag skrev ner en affirmation på en liten gul lapp som följde med mig överallt den sista veckan. Varje gång jag öppnade min telefon såg jag den lilla lappen och blev påmind om hur jag skulle tänka. Jag vet inte om det var just det som gjorde att det gick så bra men jag vill ju gärna tro det. Nervositeten var absolut inte borta men jag lyckades i alla fall hålla ihop min teknik så pass bra att det tog mig till guldfinalen.

Jag bugar ödmjukast inför den upplevelsen jag fick vara med om i Bollnäs. Dels att få stå på linjen tillsammans med personer som tidigare vunnit SM, deltagit i VM och har namn som funnits med mycket länge i sporten. Det är coolt. Känslan att sedan få möta samma personer i utslagsmatcher och gå segrande ur dem går inte att beskriva. Jag förstod det inte riktigt då och vet inte om jag har gjort det än. Under veckan har jag försökt hittat ursäkter/anledningar till att det faktiskt kunde bli som det blev men när jag tänker efter ordentligt så var det ju jag själv som sköt och det betyder ju att just då var jag lite bättre än dem. Det höll dock inte hela vägen fram till guldet men att få stå i en guldfinal och få ett silver räcker för mig i mitt första SM :)

En annan sak som gjorde mig helt överväldigad under finalerna var att ha resten av klubben på läktaren. Hejarop, applåder, till och med vågen vid några tillfällen… ha ha, ja man kan inte bli annat än rörd, glad och tacksam för den delen. TACK!

Det var dock en sak som saknades. En person. Tage, vår Tage, han skulle så klart också varit med. Han var med i mitt huvud under hela helgen och i efterhand fick jag veta att han varit med hemma i soffan under finalen och firat han med. Det gör mig glad! En person till fanns faktiskt med i mitt huvud de båda dagarna. Pappsen… Pappa Kent som sedan 16 år tillbaka inte längre finns med oss. Han var också bågskytt och jag vet att han satt leende någonstans där uppe och såg stolt på sin dotter.

Åter igen…jag är så glad för det jag fått vara med om och att jag fick med mig ett SM-silver hem till klubben. Nu är jag så klart sugen på nästa SM, utomhus på Gotland till sommaren. Jag hade innan bestämt mig för att inte åka men nu känns det som om jag kanske får omvärdera den tanken. Om jag tänker tillräckligt hårt så kanske det ordnar sig det med…

 

prispall

 

Tänk, tänk, tänk och tack, tack, tack!

 

signatur

 

 

 

 

Lämna en kommentar