Påminnelse om…att leva

Jun
2014
23

postad av i Livsstil

2 kommentarer

blick

 

Ibland säger vi att det är bra att vi blir påminda om att leva och ta tillvara på livet. Det säger vi oftast bara när det händer oss något allvarligt eller när någon nära råkar illa ut eller går bort. Jag har bestämt mig för att påminna mig själv om det varje dag sedan jag blev ofrivilligt påmind för någon vecka sedan.

Precis som alla andra som fyller 40 år i år blev jag kallad till min allra första mammografiundersökning för några veckor sedan. Jag oroar mig sällan och aldrig för saker och det gjorde jag inte den här gången heller. Det var ju bara en undersökning. Däremot har jag under en lång period tänkt på att jag borde bli bättre på att själv undersöka mina bröst en gång i månaden. Det har stannat vid bara en tanke, och en något olustig känsla av att jag inte gör det.

Undersökningen gick fort och sen tänkte jag inte mer på den nya erfarenheten (förutom att: nu är jag vuxen på riktigt ;) ). Svaret skulle komma per brev och det gjorde det två veckor senare.

Hej Katarina, du var för några veckor sedan på en mammografiundersökning och vi vill nu att du kommer tillbaka för en kompletterande undersökning!!!!!!!

Alltså!! den rädslan som besökte mig i den stunden har jag nog aldrig upplevt tidigare. Hela kroppen blev kall och varje lite hårsäck på kroppen reagerade. JAG? Ska JAG komma tillbaka för att mina bilder inte var bra? JAG får inte cancer! Även om det finns onödigt mycket cancer i min familj och släkt så drabbar det väl inte MIG?!

Nu kommer det intressanta… det tog mig ungefär 2 minuter att förstå, ta in och göra upp en plan för hur jag skulle leva för att överleva. Helt makalöst hur många bilder och tankar som hann fladdra förbi på bara en kort stund. Göra roliga saker, leva på gröna drinkar, träna yoga, vara med människor jag tycker om, ta bort oviktiga saker, meditera….oj oj oj, vilken plan! Efteråt när jag kommit till sans lade jag märke till att tanken på att ge upp inte ens funnits och det var en skön känsla i den otroligt läskiga, stora känslan som fanns i kroppen. Jag SKA klara det här!

Som sagt, jag brukar inte oroa mig men just det här kändes INTE bra. Hur skulle jag få dessa 10 dagar att gå tills det var dags för återbesöket??

Ett telefonsamtal till mammografimottagningen 3 dagar senare lugnade mig en aning men oron fanns fortfarande kvar som en läskigt hårig spindel hängandes ovanför mitt huvud, redo att gå till attack.

Väl på återbesöket blev många bilder tagna på mitt vänstra bröst och det var ingen varsam behandling ;) Jag fick träffa en läkare direkt som visade mig bilderna från första besöket och berättade varför de ville att jag skulle komma tillbaka. Att en sån liten vit fläck på en svart skärm kan se så skrämmande ut. Han visade även med ultraljud hur det såg ut just nu. ”Nu kommer jag att vara tyst när jag undersöker, men det är inte för att jag ser något hemskt utan för att jag koncentrerar mig” OK! Annars tycker jag att tystad är en bra och skön sak men just då var det rätt skönt när den bröts.

”Det här ser jättesnyggt ut, här finns INGET att oroa sig för” Men TACK! TACK, TACK, TACK för det! Fast jag hela tiden hade varit frisk så kändes det som jag precis hade blivit friskförklarad efter 10 dagars ”sjukdomskänsla”.

Han förklarade varför det såg ut som en fläck de ville undersöka vidare och berättade att ca 20-30 personer i veckan blir återkallade för en kompletterande undersökning. Speciellt såna som jag som är där för första gången och inte har några gamla bilder att jämföra med. Sköterskan som var med gav mig en liten minikurs i hur jag bäst gör en egen undersökning varje månad. Jag insåg att jag egentligen aldrig har lärt mig hur jag ska göra, när jag ska göra det och hur det ska kännas eller inte kännas i brösten. Det är nog därför jag bara inte har gjort det. Nu blir det ändring på det. De är väl värda att tas på allvar och bli behandlade med respekt ;)

Med lätta steg och spindeln tillbaka i sitt nät långt borta (han fick stanna kvar med sina håriga ben uppe i högra hörnet av väntrummet) lämnade jag sjukhuset med en känsla av att verkligen vilja ta tillvara på livet även om det nu inte hade hänt något. Den känslan vill jag behålla.

Sakerna jag satte på min lista redan första minuten efter att jag öppnade brevet (för att överleva) tar jag med mig i alla fall eftersom det är saker jag vill och borde göra alltid för att må så bra som möjligt. En av de viktigaste sakerna jag tänkte på var att inte vänta med de saker jag VILL göra utan göra dem nu.

 

ord

 

Jag fick en riktig påminnelse och en hemläxa av livet att njuta av ”levandet” och ta tillvara på alla små stunder som ibland passerar utan att få uppmärksamhet. Nu ska jag bara göra mig läxa…

 

signatur

 

 

 

 

2 kommentarer

  1. Christina
    • Livsstilsbyrån | Katarina

Trackback och pingback

Ingen trackback eller pingback är tillgänglig för denna artikel

Lämna en kommentar