Morgonstund har…

Maj
2016
09

postad av i Livsstil

Inga kommentarer

För några år sedan var jag riktigt duktig på att ta till vara på tidiga morgnar. Jag kunde använda dem till promenader, jogga, yoga eller meditera. Någonstans på vägen tappade jag bort dem. Nu är det dags att fånga dem igen.

Tar man bara tillfället i akt är det en fantastisk stund man kan få, alldeles för sig själv. En guldstund alltså…

De senaste veckorna har det härliga ljuset kommit till oss, och det kommer riktigt tidigt nu. Jag känner att det är dumt att inte använda mig av den energin som ljuset faktiskt ger. Det ger så mycket mer energi att vara ute en timme, eller bara en halv, istället för att ligga kvar i sängen den stunden. Om jag ändå ska ställa klockan för att vakna kan jag lika gärna göra det lite tidigare.

IMG_8688

Sagt och gjort, i morse ringde min klocka lite tidigare och jag gick med glädje ut och fångade den tidiga morgonsolen. Det var lika fantastiskt som jag kom ihåg det och jag ångrade inte en sekund av promenaden.

Så mycket fågelkvitter, så mycket frisk luft och så mycket positiv energi. I love it och i morgon blir det en repris :)

Prova du också!

 

signatur

Som ny på jobbet.

Maj
2016
02

postad av i Livsstil

Inga kommentarer

Mitt senaste inlägg här på bloggen var i juli 2014. Det är alltså nästa två år sedan. Anledningen till detta är inte bara en och kan lätt sammanfattas i att det helt enkelt inte funnits inspiration och lust att varken komma på något att skriva, eller att för den delen skriva alls.

Förra veckan fick jag frågan av en klok person som tidigare återkommande gick in på bloggen och läste vad som ”pågick i huvet på mig”. ”Hur kommer det sig att du inte skriver?” ”Det var så roligt att läsa om alla dina mål och hur du tänker”. På den frågan svarade jag ungefär som ovan. Brist på inspiration.

”Vad har du för mål just nu?” Den frågan var inte lika lätt att svara på. Jag hade faktiskt inga svar alls. Det fick mig så klart att fundera vidare. Det väckte faktiskt en gnutta inspiration i mig och det vill jag tacka för. Vem vill vara mållös? Inte jag i alla fall.

De senaste två åren har, efter en omvälvande förändring, handlat om att hitta balans och skapa en ny vardag. Att hitta en ny version av mig själv som fungerar i verkligheten och inte endast i visionen. Det har inte varit helt lätt men sakta börjar gestalten i skalet återfå balansen och vinglar inte lika mycket längre.

 

skilful driver

Att skriva första inlägget på nästan två år känns lite som att vara ny på jobbet. Lite läskigt, lite ovant och faktiskt lite nervöst. Jag hoppas att det här inlägget är början på en fortsättning. En fortsättning bestående av en hel drös inlägg och skrivande i flera former.

Mina nya mål i livet har jag börjat fila på och de kommer bli minst lika utvecklande som de tidigare.

Ett STORT tack till den kloka person som snurrat igång min hjärna!

 

Att vänta

Jul
2014
15

postad av i Livsstil

Inga kommentarer

Att vänta är inte alltid så lätt, inte alls på något sätt. Då vill jag på minuter sätta sprätt, vilket inte alltid kanske är rätt.

Rastlösheten kommer smygande som en gråaktiv skugga, som mig gärna med sitt gap vill smaka på och hugga. Ett stort bett över kropp och själ, som gör att det kliar från hjässa till häl.

Tålamod är min sämsta sida, att bli prövad kan verkligen svida. Det har alltid varit en brist hos mig, ibland gör det mig till en treårig tjej.

På slutet har jag väntat riktigt riktigt mycket, alldeles för mycket för min smak och tycke. Så mycket att jag blivit ganska bra, på att ha tålamod varje dá. Äh, varje dá är kanske inte riktigt sant, men absolut sant fast halvdant.

Ibland gör mig väntan frustrerad och arg, ibland ledsen, iskall eller bara karg. Om jag måste vänta och inte får som jag vill kan jag förvandlas till en riktigt tjurig lipsill ;)

Att vänta med stor förväntan, längtan eller hopp, är som att stå på högsta bergets höga topp. Ovisshet om att hoppa högt av glädje eller falla, skapar känslor som inte alltid är balla.

Nej, då är det bättre att veta svaret direkt, jag vill att beslut ska tas med fart och fläkt. Där har jag förhandlat med mig själv många gånger, pratat, lugnat, till och med sjungit några sånger.

Ord som kanske, dröj eller vänta gärna, de undanbedes eller sågas vid knäna. De orden sätter fart på mitt system, triggar mig och ger mig eksem.

Nu vet jag att man MÅSTE vänta ibland, och det ror jag för det mesta i land. Men känslan säger något helt annat, den är jobbig nå´t så väldigt förba….

Ibland kan väntan ett nödvändigt ont vara, men ibland kan bra saker ur den komma, rent av underbara. Nu har jag övat tillräckligt länge på det här, förstår han inte det, han uppe där? Nu har jag tålamod som räcker i många år, så många som både fingrar och tår!

Det är klart en sida jag jobbar med varje dag, en sida som ibland tyvärr gör mig svag. Nu tänker jag inte längre låta den påverka mig, jag tänker vända den till en annan grej. En sida som ger mig lugn och mod, att det var det jag prövades för tog ett tag innan jag förstod.

Ibland har jag ingen aning om vad saker, händelser och människor för med sig. Inte förrän efteråt talar livet om det för mig. Då är det bara att tåget hoppa på, lära mig tolka, tacka snällt och vara på tå.

Det man tränar på blir man bra på till slut, så bra så att det syns inifrån och ut. Tack för att jag fått övat på vänta, kanske, möjligen och allt. Att öka sitt tålamod är nog ändå rätt ballt!

 

stranden

 

 

signatur

 

 

 

 

 

postad av i Livsstil

2 kommentarer

blick

 

Ibland säger vi att det är bra att vi blir påminda om att leva och ta tillvara på livet. Det säger vi oftast bara när det händer oss något allvarligt eller när någon nära råkar illa ut eller går bort. Jag har bestämt mig för att påminna mig själv om det varje dag sedan jag blev ofrivilligt påmind för någon vecka sedan.

Precis som alla andra som fyller 40 år i år blev jag kallad till min allra första mammografiundersökning för några veckor sedan. Jag oroar mig sällan och aldrig för saker och det gjorde jag inte den här gången heller. Det var ju bara en undersökning. Däremot har jag under en lång period tänkt på att jag borde bli bättre på att själv undersöka mina bröst en gång i månaden. Det har stannat vid bara en tanke, och en något olustig känsla av att jag inte gör det.

Undersökningen gick fort och sen tänkte jag inte mer på den nya erfarenheten (förutom att: nu är jag vuxen på riktigt ;) ). Svaret skulle komma per brev och det gjorde det två veckor senare.

Hej Katarina, du var för några veckor sedan på en mammografiundersökning och vi vill nu att du kommer tillbaka för en kompletterande undersökning!!!!!!!

Alltså!! den rädslan som besökte mig i den stunden har jag nog aldrig upplevt tidigare. Hela kroppen blev kall och varje lite hårsäck på kroppen reagerade. JAG? Ska JAG komma tillbaka för att mina bilder inte var bra? JAG får inte cancer! Även om det finns onödigt mycket cancer i min familj och släkt så drabbar det väl inte MIG?!

Nu kommer det intressanta… det tog mig ungefär 2 minuter att förstå, ta in och göra upp en plan för hur jag skulle leva för att överleva. Helt makalöst hur många bilder och tankar som hann fladdra förbi på bara en kort stund. Göra roliga saker, leva på gröna drinkar, träna yoga, vara med människor jag tycker om, ta bort oviktiga saker, meditera….oj oj oj, vilken plan! Efteråt när jag kommit till sans lade jag märke till att tanken på att ge upp inte ens funnits och det var en skön känsla i den otroligt läskiga, stora känslan som fanns i kroppen. Jag SKA klara det här!

Som sagt, jag brukar inte oroa mig men just det här kändes INTE bra. Hur skulle jag få dessa 10 dagar att gå tills det var dags för återbesöket??

Ett telefonsamtal till mammografimottagningen 3 dagar senare lugnade mig en aning men oron fanns fortfarande kvar som en läskigt hårig spindel hängandes ovanför mitt huvud, redo att gå till attack.

Väl på återbesöket blev många bilder tagna på mitt vänstra bröst och det var ingen varsam behandling ;) Jag fick träffa en läkare direkt som visade mig bilderna från första besöket och berättade varför de ville att jag skulle komma tillbaka. Att en sån liten vit fläck på en svart skärm kan se så skrämmande ut. Han visade även med ultraljud hur det såg ut just nu. ”Nu kommer jag att vara tyst när jag undersöker, men det är inte för att jag ser något hemskt utan för att jag koncentrerar mig” OK! Annars tycker jag att tystad är en bra och skön sak men just då var det rätt skönt när den bröts.

”Det här ser jättesnyggt ut, här finns INGET att oroa sig för” Men TACK! TACK, TACK, TACK för det! Fast jag hela tiden hade varit frisk så kändes det som jag precis hade blivit friskförklarad efter 10 dagars ”sjukdomskänsla”.

Han förklarade varför det såg ut som en fläck de ville undersöka vidare och berättade att ca 20-30 personer i veckan blir återkallade för en kompletterande undersökning. Speciellt såna som jag som är där för första gången och inte har några gamla bilder att jämföra med. Sköterskan som var med gav mig en liten minikurs i hur jag bäst gör en egen undersökning varje månad. Jag insåg att jag egentligen aldrig har lärt mig hur jag ska göra, när jag ska göra det och hur det ska kännas eller inte kännas i brösten. Det är nog därför jag bara inte har gjort det. Nu blir det ändring på det. De är väl värda att tas på allvar och bli behandlade med respekt ;)

Med lätta steg och spindeln tillbaka i sitt nät långt borta (han fick stanna kvar med sina håriga ben uppe i högra hörnet av väntrummet) lämnade jag sjukhuset med en känsla av att verkligen vilja ta tillvara på livet även om det nu inte hade hänt något. Den känslan vill jag behålla.

Sakerna jag satte på min lista redan första minuten efter att jag öppnade brevet (för att överleva) tar jag med mig i alla fall eftersom det är saker jag vill och borde göra alltid för att må så bra som möjligt. En av de viktigaste sakerna jag tänkte på var att inte vänta med de saker jag VILL göra utan göra dem nu.

 

ord

 

Jag fick en riktig påminnelse och en hemläxa av livet att njuta av ”levandet” och ta tillvara på alla små stunder som ibland passerar utan att få uppmärksamhet. Nu ska jag bara göra mig läxa…

 

signatur

 

 

 

 

SM-silver

Mar
2014
20

postad av i Livsstil

Inga kommentarer

Oj oj oj, vem hade trott att det skulle gå så här?! Inte jag i alla fall om jag ska vara helt ärlig. Mina tankar kring SM var att jag skulle delta, se det som en ”vanlig” tävling och en erfarenhet att ha med mig in i framtiden. Gissning kring min egna placering var att jag skulle hamna någonstans i mitten av alla tävlande. Jag tänkte känna mig nöjd med att vara med och inte bli allt för nervös…

Förra helgen i Bollnäs blev till en otroligt fin och rolig tillställning och erfarenhet. Många kända ansikten gjorde helgen extra rolig. Människor jag lärt känna från övriga delar av landet under mitt år som nybörjarskytt. Trevliga människor, pratsamma människor, tysta människor, blyga människor, framfusiga människor, roliga människor, ödmjuka människor, kaxiga människor… En väldig blandning. Alla olika men i en perfekt kombination som gjorde helgen till en härlig upplevelse.

Sammanlagt var ca 350 skyttar på plats i den stora hallen under tävlingsdagarna. Plus alla andra som närvarade så som familjemedlemmar, funktionärer och arrangörer som skapade ett perfekt arrangemang och ett mycket bra organiserat inomhus-SM.

 

fältet

 

SM -Svenska Mästerskap… För ett år sedan hade jag ingen som helst aning om att jag skulle stå på skjutlinjen och delta i SM. Men så blev det alltså.

Det har faktiskt gått ganska bra att skjuta på slutet. Jag har, med hjälp av andra erfarna skyttar och instruktörer, hittat min egna stil som uppenbarligen fungerar ganska bra. Det som däremot INTE har fungerat så bra de sista månaderna är när jag klivit in i en lokal där jag förväntas TÄVLA…då har nerverna satt sig på tvären och fått mitt skytte av bli en bra bit sämre än vad det egentligen är. Att tävla har alltså varit lite läskigt och förenat med mindre bra poäng i protokollet. Det var min sanning fram till jag kom på att jag kunde sätta stopp för det själv, byta tanke och därmed sanning.

Huvudet och tankarna har mycket att säga till om. Därför hade jag inför SM jobbat en del med positiva tankar (som är så lätt annars). Jag tror ju fortfarande på att jag får det jag tänker så varför skulle det inte fungera även här? Jag hade inte satt upp något mål eller speciell tanke kring resultatet men däremot för hur jag ville att det skulle kännas att sikta och sätta pilarna 18 meter längre fram.

Jag skrev ner en affirmation på en liten gul lapp som följde med mig överallt den sista veckan. Varje gång jag öppnade min telefon såg jag den lilla lappen och blev påmind om hur jag skulle tänka. Jag vet inte om det var just det som gjorde att det gick så bra men jag vill ju gärna tro det. Nervositeten var absolut inte borta men jag lyckades i alla fall hålla ihop min teknik så pass bra att det tog mig till guldfinalen.

Jag bugar ödmjukast inför den upplevelsen jag fick vara med om i Bollnäs. Dels att få stå på linjen tillsammans med personer som tidigare vunnit SM, deltagit i VM och har namn som funnits med mycket länge i sporten. Det är coolt. Känslan att sedan få möta samma personer i utslagsmatcher och gå segrande ur dem går inte att beskriva. Jag förstod det inte riktigt då och vet inte om jag har gjort det än. Under veckan har jag försökt hittat ursäkter/anledningar till att det faktiskt kunde bli som det blev men när jag tänker efter ordentligt så var det ju jag själv som sköt och det betyder ju att just då var jag lite bättre än dem. Det höll dock inte hela vägen fram till guldet men att få stå i en guldfinal och få ett silver räcker för mig i mitt första SM :)

En annan sak som gjorde mig helt överväldigad under finalerna var att ha resten av klubben på läktaren. Hejarop, applåder, till och med vågen vid några tillfällen… ha ha, ja man kan inte bli annat än rörd, glad och tacksam för den delen. TACK!

Det var dock en sak som saknades. En person. Tage, vår Tage, han skulle så klart också varit med. Han var med i mitt huvud under hela helgen och i efterhand fick jag veta att han varit med hemma i soffan under finalen och firat han med. Det gör mig glad! En person till fanns faktiskt med i mitt huvud de båda dagarna. Pappsen… Pappa Kent som sedan 16 år tillbaka inte längre finns med oss. Han var också bågskytt och jag vet att han satt leende någonstans där uppe och såg stolt på sin dotter.

Åter igen…jag är så glad för det jag fått vara med om och att jag fick med mig ett SM-silver hem till klubben. Nu är jag så klart sugen på nästa SM, utomhus på Gotland till sommaren. Jag hade innan bestämt mig för att inte åka men nu känns det som om jag kanske får omvärdera den tanken. Om jag tänker tillräckligt hårt så kanske det ordnar sig det med…

 

prispall

 

Tänk, tänk, tänk och tack, tack, tack!

 

signatur